Idag så hittade jag och Anders en backe som höll trots värmen så vi for runt med stora leenden i våra ansikten. Lagom lång och bara ligga och carva hela vägen (jaja, några vilostopp men annars så)
Så allt gick bra tills vi skulle upp femte gången, då gjorde Anders något magiskt i liften så han lyckades putta av en halv barnfamilj från sittliften. Efter ett nödstopp var dock det löst, förutom då att vi trodde att vi aldrig skulle sluta skratta.
Men det skulle tydligen inte vara nog med det, halvvägsner (när det går ganska fort… runt 95km/h) så väljer jag tydligen att klota, minst tre kullerbyttor enligt vittnen då…
Skidor och stavar flyger, tydligen var jag medvetslös en liten stund. Sen kändes allt bra… en liten liten stund. Dock så vart det lite bekymrat när jag inte kom ihåg saker, såsom varför jag spottade blod (att jag hade ramlat kom jag inte ihåg), vart jag var och vem är filfen? De två sista frågorna frågade jag tydligen flera gånger. I samma veva började det också smärta lite i ena benet och Anders skaffade fram pistörer med pulka.
Ned till sjukan (oj vilken pulkaresa, det både hoppade och flög) där det fick väntas ett tag, som det alltid är på läkarmottagningar.
Slutsatsen är iaf så här.
Vänster skenben av, höger knä smärta, nacke smärta och hjärnskakning. Hjälm och ryggplatta är bra skit.
Nu avvaktar jag svar från SOS International för att se hur jag ska komma hem.
Men bli inte oroliga nu, humöret är fortfarande på topp så det ska nog gå bra det här…
Leave a Reply